Hur kommer det sig att man känner sig bäst som mamma när man kikar till sina sovande barn? Och hur kommer det sig att när man kämpat med sömn i snart 5 år och ÄNDÅ kan få känslan att man bara vill slita upp dem och krama dem när de väl somnat?
Aja, snurriga kvällsfunderingar. ;-)
Tuva skulle få leka lite i sängen innan hon somnade och jag råkade glömma bort det, så när jag gick och kika till henne såg det ut så här:
Älskade lilla skruttunge med sina älskade Monster High dockor som skrämmer bort alla mardrömmar. <3