Det är inte lätt att vara liten och fundera på saker och ting. Varje kväll sen vi kom hem så har Tuva vart helt extremt svår lagd på kvällarna. Vi vill ju att barnen ska somna själva, det är viktigt för oss för att det måste funka bra att vara själv. Men Tuva har inte alls velat! Fast jag lovar att hon får komma in och sova hos oss om hon vaknar (med då fick jag till svar: ”Men jag vaknar ju aldrig!!!” Så hon sover ju bra när hon väl somnat).
Så kom ”problemet” fram igår. Hon tänker på döden.
”Förut så trodde jag typ att man drömde när man var död!”
Och när hon väl började berätta vad som stört henne så fanns det ingen ände. Det som startade allt var sista kvällen uppe i Bastuträsk och hon fick se en död tjäder. Den hade flugit in i en elledning vid järnvägen och dött och Simons morbror hade tagit hem den och lagt den på bordet. Det blev ju så klart en massa prat om den där tjädern, den inspekterades och vägdes och visades upp och nu i efterhand så förstår jag ju att jag kanske borde ha gått undan med Tuva direkt, men hon verkade rätt obrydd då och jag ville inte göra en stor sak av det med att gå undan med henne.
Men det var då hon förstod att man är DÖD när man är död. Man sover inte, man drömmer inte utan man är DÖD. Och då kom hon på vad en dagiskompis berättat för henne: ”När man är död så kommer en massa små djur och äter upp en”. Och sen var det en massa andra historier om troll med giftpilar och annat liknande som hon hört.
Det var det som gjorde att hon fick så ont i magen på flyget också, för det var då som hon hade börjat tänka på allt sa hon. Älskade lilla gumman! ♥
Så efter att ha somnat vid 22 varje kväll och första dagisdagen idag så var det en otroligt trött tjej med huvudvärk och mörka ringar runt ögonen som jag hämtade på dagis idag. Och redan vid 18 så hade de blå slagit igen och jag hörde snarkningar från soffan.
Jag lät henne sova… Jag hade ju vart så förutseende att jag bytt om på henne och borstat tänderna direkt efter middagen.
Men hur pratar man med en 5(snart 6)åring om döden? Jag kan ju inte säga att man INTE dör… Så jag försökte prata om allmänt som möjligt, lite om tro, att man tror olika och om himlen. Att kroppen blir till jord när det blivit begraven och att själen kommer till en himmel.
(Åh vad man önskar vid såna här tillfällen att man hade en riktig tro, och att kunna ha klara svar, men man kan ju inte tro på något enbart för att ha något att säga. ;-) )
Svårt, svårt…
Den där tjädern satte spår.. Men förr eller senare dyker ju de där tankarna upp i de små huvuderna.. Det finns kanske någon bra barnlitteratur som behandlar ämnet? Vet att det finns en bok som heter ”Adjö, herr Muffin” som handlar om ett marsvin som dör. Det kan ju vara lättare att prata utifrån en bok.. Kram
Jo det är ju så, och oftast är det väl något som utlöser det. Hade det inte vart tjädern så hade det säkert vart något annat… Ska kolla upp boken! :-) Kram!
Tänkte också direkt på böcker. Det är lättare så. Finns inte en ”vem” bok om döden? Har för mig det… Fråga om döden barnböcker på bibblan. Sen är det väl att prata när hon frågar och svara så gott man kan så hon får älta det lite. Stackars tuvis. Hon måste ha funderat massor över den där tjädern.. hon verkade så cool just då liksom. Men jag tror ändå vi alla vid det tillfället behandlade den döda tjädern som nåt helt naturligtoch det var ju tur. Ingen som hetsade upp sig liksom.. pluttis
Ja precis! Jag tyckte inte heller att det var något konstigt och jag berättade ju för Tuva precis vad som hänt och hon skojade och grejade då. Men, men, det är väl en del av uppväxten att gå igenom att fundera över såna frågor. Jag tänkte att vi skulle älta tills hon blir less på ämnet och inte orkar tänka på det mer. ;-) Kram
Nu har jag ju själv inte kommit så långt med Tilde, men jag kom ihåg jag hade läst i en blogg http://www.barnakuten.nu/ om just barn och tankar om döden. Finns även lite boktips för barn i olika åldrar som behandlar just död.
Tack för sist :)
/Jenny
Åh, det ska jag spana in. Tack för tips! Och tack det samma. :-) Kram