Jag hade lite ångest för att jag inte tog mig iväg och tränade i måndags när jag egentligen borde haft möjlighet (men alltid när barnen inte mår bra så går det framför, framför allt.), men nu har jag iallafall lyckats gymma igår kväll och så blev det en 4,5 kilometer lång löprunda ikväll.
Nackdelen med träningen är enbart tiden man förlorar hemma. När väl barnen kommit i säng och det blir lugnt så måste jag dra iväg igen. Det blir en väldig stress, innan man ska åka så blir det fix av hem, barn och middag i racerfart för att oftast kunna möta pappan i dörren när han kommer hem och jag åker igen för att träna. Det märks på hemmet kan jag säga de veckor jag fått till de där träningspassen jag strävar efter… Men det blir ju en prioriteringsfråga. Vi är hemma från jobb och förskola vid 17, 19 ska de lägga sig och så åker jag strax efter. Sen är jag hemma vid 21-21.30… Och jag själv får lite panik om jag inte är i säng vid 22 eftersom jag inte får sova så bra på nätterna.
Så, det är ju verkligen en prioriteringsfråga att få till träningen. Idag efter maten så skrubbade jag golvet under Isaks stol och hittade rester från tre middagar (hade nog kunnat få ihop en matlåda…). Fräscht! Men jag hinner inte.
Jag säger som så många innan mig, dygnet borde ha fler timmar…
Nu: Hänga tvätt!
Det brukar bli en hel del pusslande och prioriterande när man har familj ;)
Hehe, ja, jag har insett det. Och kommit fram till att jag helt enkelt får prioritera bort lite städning. ;-)