Isak har vart väldigt mammig sen jag kom hem från London. Fast det hade gått jätte bra när jag var borta, han hade först haft det toppen hos farmor och farfar, och sen när de kom hem så var det bara lite tjat om att ”mysa mamma”, då speciellt på morgonen. Så klart! Han är ju min lilla gosegris.
Nog för att jag ofta fick höra ”MIN mamma” innan från hans mun, så har det vart ännu oftare nu sen jag kom hem. Och jag svarar som vanligt ”Ja, jag är din mamma. Och jag är Tuvas mamma också!”, men nu fick jag istället till svar:
”Nä, pappa Tuvas mamma!”
Hahaha, tokiga unge!
Igår fick jag ju hämta hem honom från förskolan. Dock var det inget större fel på honom när han kom hem (misstänker att han reagerar på pollen? Röda ögon men inte likt ögoninflammation) (och ja, jag litar fullt på förskolepersonalen, ringer de och säger att han inte orkar, ja, då gör han inte det och då ska han inte vara där.) och medans jag lagade mat så ville han gå ut med Aslan (katten).
Han var duktig och klädde på sig själv (stövlar och keps räckte visst ;-) ) och lydde order om att bara hålla sig på framsidan där jag kan se honom. Sen kom han in och rapporterade med sin ordentligaste röst ungefär varannan minut.
”Saja, jet du, Aslan…” (Sara, vet du, Aslan… Och så följde det någon lite inte helt lätt förståelig historia)
Tänk, när allt är allmänt kaos med sömn, trots och annat småbarnsdrygt så bara längtar man tills de blir liiiiite äldre. Och så kommer såna här tillfällen när man bara har lust att vråla allt man kan:
”STOPPA TIDEN NUUUUUUUUUUUUU!!!”
Det är så roligt när de pratar och pratar så där långa meningar och man förstår ungefär hälften av vad de säger :D
Jag håller med Stoppa Tiden!