Under hela sommaren så har vi haft det lite jobbigt här hemma med Tuva. Hon som vanligtvis brukar vara så duktig! Och faktiskt rätt lugn… Visst, hon har sen hon vart liten krävt att bli stimulerad, och det kan ju bli lite påfrestande ibland men inte alls på den nivån som vi har kommit till nu.
Hon förstör för Isak när han leker. Sätter sig i vägen för honom när han bygger tågbana ”för hon ska minsann sitta där, och hon satt där FÖRST”, eller så ska hon vara med, och då tar hon det som hon vet är absolut viktigast för Isak. Vilket resulterar i bråk. Och ger Isak henne det hon vill ha, så nöjer hon sig inte ändå, då hittar hon något annat att bråka om. Alltid är det något.
(Och nej, Isak är ju ingen ängel han heller, MEN, han är ju två år. TVÅ.)
Hon vägrar lyssna på mig. Även fast jag står en halv meter ifrån så lyssnar hon inte förrens jag måste skrika allt jag har ”TUUUUUUUVVVVVVVVVAAAAAAAA!”, och då får man ett kaxigt ”Men ja….”
Sen bråkar hon, gråter hejdlöst och vägrar göra helt vanliga saker som att äta mat hon alltid ätit förut, borsta tänderna, duscha och liknande.
Och jag blir sååååå matt, irriterad och ledsen.
Jag fattar liksom inte?! Jag VILL INTE vara så arg. Jag VILL INTE bråka på henne och jag försöker vara så snäll jag bara kan och lyssna och prata om saker. Men det går liksom inte in!
Så blir jag så ledsen för att det inte funkar så bra här hemma. Jag vill ju att vi ska kunna ha det mysigt tillsammans nu under semestern.
Det känns lite som att hon kommit tillbaka i 2-årstrotsen och SAMTIDIGT hamnat i tonåren.
Hjälp.
Hon KAN ju vara så stor, duktig och gullig.
Min fina, fina, älskade unge. Kan inte den här fasen bara försvinna? ♥
This too shall pass. <3