>
Kan ju börja med det som var roligt för plattläggaren.
När jag skulle cykla till jobbet så skulle jag dra loss min cykel från cykelstället, när jag håller på där så välter jag cykeln brevid så jag ställer tillbaka min cykel igen för att resa upp den andra cykeln (vilket jag bara gjorde för att den förbaskade plattläggaren låg där utanför och la plattor och jag inte ville verka som en dålig person), när jag reser upp den cykel så rasar cykeln brevid, och så när jag fått upp cykel nr 1 så ska jag få upp cykel nr 2, och vad händer då? Jo, cykel nr 3 brevid rasar den också! Den blev någon slags fördröjd domino-effekt där verkar det som. Plattläggaren fick väl sig ett gott skratt åt mig som slirade runt på höga klackar i gruset och reste och välte cyklar omvartannat.
Det som var roligt för mig var på spinningen idag:
Det kommer in en kille efter ett par låtar och slänger sig upp på en cykel tvärsemot mig (jag satt på första raden och han med, men på andra sidan lilla salen) och efter första låten så är han genom blöt av svett och han kämpar, kämpar och kämpar. Men det var ju inte det som var roligt för det var ju himla bra av honom att kämpa så mycket (jag skulle ju ha dragit ner lite på trögheten… Hehe) men hans ansiktsuttryck under tiden, GUUUUUUUD vilka grimarser! Haha! Hela passet igenom kunde man se PRECIS hur hårt han körde, och det var minsann hårt! Förmodligen det hårdaste någon någonsin kört i den där spinningsalen. Om man ska gå efter ansiktsuttryck alltså.
Jag höll iallafall på att skratt ihjäl mig. Jag hade ju honom nästan ansikte mot ansikte och visste inte vart jag skulle kolla eftersom jag ju kände mig lite halvt fel skapt när jag satt och garvade i min ensamhet under ett spinningpass…
Men skoj var det! Både för mig och plattläggaren. 
Nu: Lunch, eller middag rättare sagt.