>
Jag fastnade i en dokumentär på tv4+ igår om en kvinna i england som hade fått förlossningsdepression. Fortfarande när barnet var 5 månader så kunde hon inte känna något för barnet, växlandes mot att känna "hat/ovilja" mot barnet.
Det är galet vad såna saker kan beröra mig nu när jag har något att relatera till, jämfört med innan jag fick barn. Då hade jag snabbt som sjutton zappat förbi.
Men det var helt galet med den här mamman, hon gick i terapi från det att barnet var fem månader, och först när hon var ett år så kunde hon glädjas över sitt barn. Och då hade hon ett snällt och glatt barn! Hon kunde lägga ifrån sig henne, och hon kunde gå ut ur ett rum utan att ta med henne. Hon kunde gå ut i parken och lilla barnet satt snällt och tyst i vagnen.
Men det hemskaste var inte mamman, det var lilla barnets reaktion. Barnet undvek sin mammas ansikte. Trots att mamman försökte prata med henne! Mamman kunde inte få kontakt med dottern, men när psykologen pratade med barnet så fick hon jätte bra kontakt och hon skrattade. Tydligen så är det en reaktion som små barn får om de får en "dålig känsla" av någon. Lilla barnet märkte att mamman inte gillade henne, och det ville barnet inte se, så därför ville hon inte titta på sin mamma… Tänk att en liten fem-månaders är så mottaglig!
Men efterhand så gick det ju frammåt, och mamman och barnet fick en bättre kontakt (med lite upp och nergångar så klart). Men så skulle de göra ett "test" när barnet var ett år, och genast då gick barnet tillbaka till hur hon hade vart när hon var fem-månader. La sig på golvet på rygg, undvek mamman och bette sig precis lika! Tänk att hon mindes, och gick tillbaka till det då. Man underskattar de små.
Nu var det ju så, att mamman själv hade haft en trasslig uppväxt och blivit lämnad av sin alkholiserade mamma när hon var 11 år. Och det hade satt djupa spår i henne, och det verkade som att det var där grunden till att det blev som blev satt. (Fast hon hade ju ett barn som var 5 år också, men då hade det visst gått bra, men det kanske inte är någon förutsättning för att det ska göra det igen).
Men det jag kunde känna igen mig i, var att hon kände att när hon inte kunde trösta sitt barn så tyckte hon att barnet inte ville ha henne. Hon tog det super personligt. Och lite så var jag också. Inte så bra med en liten kolik-bebis. Hehe. Jag hade ju liksom föreställt mig lite innan att om barnet är ledsen så är det bara att ta upp det i mammas famn och så blir allt bra. För där är barnet tryggt. I sin mammas famn.
Men riktigt så lätt är det ju inte fick jag lära mig. 
Skönt iallafall att det gick bra för mamman och barnet till slut så att jag kunde sova gott utan funderingar på att åka till England för att hämta ungen.
Nu är det dags för svettloppan att duscha.
Ciao!