Bångstyrigt barn

Den här veckan har verkligen vart någon sorts trotsvecka för Tuvas del. Ibland har jag verkligen undrat vad det är vi har gjort fel? Shit pommesfrites vad hon har vart tvärsöver mellanåt, och när man försöker prata med henne så blir det bara värre och hon gapskrattar en i ansiktet.

Det enda som hjälper är att man blir riktigt arg på henne och går därifrån. Då gråter hon en skvätt och är snäll ett tag tills det är dags för nästa utbrott.

Hon som hade blivit så duktig på att säga till istället för att bara skrika rätt ut har nu istället gått tillbaka till kanske något 10-månaders stadie när hon inte kunde prata alls. Och cykla med sin trehjuling har hon också vart så duktig på, vända och greja själv (det är en smal gång där hon vänder så det är inte så lätt) men helt plötsligt så kommer hon inte ens av cykeln själv? Man bara hör henne gallskrika helt plötsligt.

Hm. Jag antar att det är den här trotsen som alla barn ska gå igenom. Och egentligen ska jag inte klaga, hon är ju rätt duktig ändå. Men min hjärna håller ju på och kollapsar när man märker att hon är så medvetet dum.

Både i förrgår när vi var på Chili, igår när vi var vid Fulleröhandel och idag när vi var en sväng på stan så var hon SÅ bångstyrig. Hon sprang i väg helt orädd och plockade och rev i saker som hon vet hon inte får hålla på med. Gah. Och det värsta av allt är att hon ju gör det helt medvetet. Ok om hon inte fattade bättre, det hade jag ju kunnat ta. Men Tuva är en tjej som har hjärnan med sig faktiskt.

Och när hon håller en i handen och ska gå så helt plötsligt bara viker sig benen på henne och hon tycker att man ska släpa henne, eller något sådant.

Och vi pratar om det och säger att hon inte ska göra så, för då kommer hon inte få det eller det (igår fick hon ingen bok, och idag ingen glass) (fast igår fick hon viserligen ett hopprep och idag ett Hello Kitty-paraply på h&m, så jag antar att en del är att hon är bortskämd…).

Men hur ska man göra?

Är det bara en fas hon går igenom? Hon kan ju vara hur gullig som helst också, och det är klart att hon är det större delen av tiden, men så kan det komma såna trotsperioder under dagen då allt bara blir tok hela tiden. Jag vill ju inte bli en sån mamma som bara är arg på henne hela tiden, det är ju verkligen inte bra har jag sett på ”Supernanny”. Men samtidigt så funkar det ju uppenbarligen inte att bara prata med henne.

Att ignorera henne kan ju funka om man är hemma, men det går ju inte bland folk. Och det värsta jag vet är föräldrar som har urflippade barn men inte verkar märka någonting och låter dem härja på och göra vad som helst.

Sen har jag läst också att man ska bekräfta barnens känslor, att om hon är arg så ska hon veta att jag vet att hon är arg tex.

Ärsch, jag vet inte jag. Jag kanske förstorar upp allt. Men ibland känns det ju som att alla andra barn är SÅ HIMLA snälla och nöjda hela tiden och det bara är vi som har en skrikig crazy baby.

Kan ju vara så att vi ställer lite stora krav på lillan hur hon ska uppföra sig också, hon är ju trots allt bara 2 år och 3 månader. Bara för att hon pratar så mycket som hon gör, och är så stor rent fysiskt som hon är så betyder det ju inte att hon är ÄLDRE.

Ärsch, svammelinlägg.

Nu sover hon iallafall. Älskade hjärtat mitt ♥, oavsett vad skulle jag aldrig vilja byta ut henne. (Eller jo, senaste tre nätterna har inte vart nådiga, hade vart skönt att byta med någon som har ett barn som sover mellan 22-06.30 ;-) )

Nu dusch, sen… Ja, vem vet?

Ciao!