I somras beställde jag boken ”Dagens Outfit – och andra inlägg i modebloggsdebatten” av Maria Soxbo. Och snacka om att det var en bok som inte var som jag trott.

Jag trodde att det skulle vara en bok med kanske lite minnesvärda inlägg och outfitbilder från de största modebloggarna som man kunde kika lite i medans man låg i hängmattan (och hur ofta ligger jag i en hängmatta? Har kanske hänt en gång i mitt liv) (men ni förstår vad jag menar).

Istället var det en 249 sidor lång debattartikel. Gahhh… Fel bok för fel person. Jag som redan tycker att de där modebloggarna (bara för att man är tjej som skriver om kläder är man inte en modebloggerska, jag är INTE en modebloggerska om det nu var någon som hade trott det. ;-) ) tar sig själva på lite väl stort allvar.

Men det var två saker som störde mig, Engla’s showroom nämdes bara två gånger och då utav en person som de intervjuade. Hon har ju legat i topp i kategorin mode hur länge som helst! Men kanske för att hon är mamma, lite äldre (lika gammal som jag, haha!) och bor på landet så är hon inte tillräckligt ”fin” (precis det som stör mig angående modebloggarna).

Och det jag störde mig mest på var hur snabbt de måste satt ihop boken! De måste bara ha monterat in texten och sen inte brytt sig om hur det flödade. Horungar överallt! Jag menar, en snabb blick på det så ser man ju det direkt. Hade den tryckts på mitt jobb så hade den inte fått lämna oss utan att kunden fått godkänna att det var så den ville ha det.

Det är ju ändå en bok som förmodligen är menad till att läsas flera gånger och kanske till och med sparas. Flygblad, skräptidningar (och bloggar? Hehe.) och sånt som är till för att läsas lite snabbt en gång och sen slängas kan jag förstå att man kanske inte vill lägga ner tid och pengar på att fixa layouten. Då ska det ju gå snabbt och vara billigt.

Men en bok? 

Jaja, jag ska ge mig. Men satan i gatan vad jag stör på sånt där.

Boken som gick väldans snabbt att göra.

En av alla horungar. Dessutom skulle det vart en tom rad innan rubriken.

Om ni inte vet vad en horunge är så står det så här på wikipedia:

Horunge är en typografisk term för en ensam och ofullständig textrad eller ett ensamt ord, i början eller slutet av ett stycke, som hamnat på annan sida eller i annan spalt än resten av stycket.

Man skiljer på två typer av horungar. En dubbel horunge är då sista raden i ett stycke hamnar högst upp i en ny spalt eller på en ny sida. En enkel horunge är då första raden i ett stycke hamnar längst ner på en sida eller i en spalt. Den enkla horungen brukar de flesta formgivare idag acceptera, men den dubbla horungen brukar de flesta grafiska formgivare/redigerare göra allt för att undvika.^[1]

Ordet änka används ibland som beteckning för endera en dubbel eller en enkel horunge.

Särskilt betänkligt är det när en ensam rubrikrad står nederst på en sida, och det stycke, som rubriken avser kommer överst (utan rubrik) på nästa sida. Vid omflödning måste detta kontrolleras på alla efterföljande sidor. En obetydlig ändring kan vid komplicerad text få förödande konsekvenser längre fram.

Vid god typografi ska horungar inte förekomma. Grundregeln är att ett (del)stycke nederst på en sida (spalt), och ett (del)stycke överst på en sida (spalt) vardera ska omfatta minst två rader (minst den ena ska vara fullständig). De flesta moderna ordbehandlare ser automatiskt till så att detta fungerar rätt, förutsatt att texten markerats korrekt. Att se till att det blir så är ibland annars ett besvärligt typografiskt problem.

Natti, natti!