Fortsättning på del 1 som finns här.

När vi kom in till förlossningen någongång efter 18 så var det starka värkar med kort mellanrum. Hann väl med tre stycken på vägen från bilen och förlossningsrummet (ja, vi fick ett direkt den här gången), de ville att jag skulle stanna på vägen och härda ut värken men vad sjutton, jag ville väl inte stå där och gråta mitt i korridoren.

Efter CTG och undersökning så visade det sig att jag var öppen 5 cm (tidigare så var det 4 cm och utplånad tapp) och vi började diskutera smärtlindring. Jag ville ha epidural så de började förbereda för det och ringa efter narkos läkare, värkarna var galet kraftiga och jag försökte med lustgas med det gav inget mer förutom att jag fokuserade på andningen just under värken istället för att hålla andan som man så gärna gör annars… Värkarna kom så snabbt och blev starka direkt, såg kul ut på kurvan då de sköt iväg i nästan 90 grader innan de landade i ”taket” där de höll i sig tills de försvann lika snabbt igen.

Efter ett tag så undersökte de igen och då var jag öppen 7 cm och hade galet ont. Narkosläkaren kom och la epidural och jag såg framför mig att nu skulle det avta och jag skulle inte känna ett piss. Två värkar blev det lite bättre på och jag såg ljusningen. Sen vände det och det gjorde ondare och ondare igen. Hallå?! Epiduralen?! Vart tog du vägen?!?!

Värkarna kommer i ett och jag har ONT. Hinner inte ens smsa till mamma som jag tänkt.

Vid 20.30 så kollar de, och då är jag öppen 10 cm och är redo för att krysta. Då blir jag lite rädd och känner att ”Hjälp! Det här går för snabbt!”. För i mitt huvud så krystar man 2-3 gånger och sen kommer bebisen.

Så var det inte här.

Satan i gatan vad ont det gjorde, allt är i ett enda töcken fram till 22.55 (dvs efter 2,5 timmars krystande…) när han väl kom ut med sugklockan. När jag hörde något om sugklockan så blev jag så lättad, ÄNTLIGEN! Saksamma vad som händer, bebisen måste UT! Och jag ORKAR INTE MER NU! På allvar så vet jag inte hur mycket mer jag hade orkat. Det är det värsta jag någonsin vart med om i fråga om smärta. Det gjorde så galet jävla ont. Kändes som att allt i hela magen och bäckenet skulle sprängas sönder. Samtidigt som jag var så slut efter mina sömnlösa nätter och att jag inte hunnit äta ordentligt innan. Några fjuttiga pannkakor till lunch bara.

Vi försökte att jag skulle stå ett tag, för att få honom att komma längre ner i bäckenet (det var alltså det som var problemet, och att han låg och kikade åt sidan) men det gick inte. Benen vek sig och jag höll på att svimma.

Förmodligen vrålade jag värst på hela ackis, och var det några rummen intill som precis startat sin förlossning så lär de ju blivit vettskrämda! ;-)

Isak mådde däremot finemang genom hela förlossningen trots att barnen vanligtvis brukar bli påverkade av sånt, speciellt av sugklockan, men inte Isak. Hans hjärtljud var stabila hela tiden. Och det är ju faktiskt det viktigaste.

♥ Simon var bästa tänkbara stöd också ♥, och han hjälpte mig hela tiden. Pushade på utan att bli ”dryg” och att jag tog illa upp, utan jag kunde lyssna på honom och få stöd istället. Inte låg han avsvimmad på golvet heller som han sagt att han skulle göra innan. Hjälpte mig fokusera på andningen och var snabb som sjutton med lustgasen så fort han såg på ctgn att en värk kom.

Men jag känner ju mig lite snopen då jag inte alls föreställt mig förlossningen så här, när skulle man hinna bada? Tända de där ljusen som man skulle packa ner i bb-väskan? Lyssnat på den där cd’n med favoritmusiken som man gjort speciellt för förlossningen? Få massage mot värkarna? Äta allt det där godiset och frukten man packat ner? När skulle man hinna ta lite ”före-kort”? Höra av sig till mamma..?

Nej, nu hade vi ju inga doftljus med oss och ingen cd heller (ingen godis eller frukt heller iofs). Men om man skulle gå efter alla miljontals bb-listor som finns på nätet så är det ju visst sånt som man ”borde” hinna med.

Jaja, det viktigaste är ju resultatet och resultatet kom ju ut och mådde bra!

Älskade lilla Isak. ♥ 3970 g och 51 cm lång.

Och är det inte häftigt hur all smärta bara försvinner? Poff! Borta! Och så har man en bebis på bröstet istället. Krafter kommer tillbaka så pass att man inte kan sova på hela kommande natten bara för att man är så rädd för att mista det man kämpat så hårt för.

Men att ta mig ur sängen fanns det inte krafter för förrens vi åkte hem från bb kvällen efter… Men då fick jag bita ihop som aldrig förr för att orka. Helt slut i hela kroppen (ja, då var jag ju uppe i 3 nätter utan sömn…) samtidigt som alla hormoner bara far som virvelvindar (bra hormoner dock, kanske ska tilläggas, tänk att man kan vara så slut, så förstörd och så lycklig).

♥♥♥

Egentligen så började det ju onsdagen den 12:e oktober då vi fick åka in på kvällen för mina förvärkar (en hade gjort galet ont och då ringde vi upp, förvärkar hade jag ju mycket hela tiden). När vi kom upp så hade jag värkar var 5:e minut ungefär, men de var lite oregelbundna och väldigt ojämna i styrka. Men jag var öppen 3 cm och ”tappen” var bara ca 0,5 cm. Så vi fick åka och äta eftersom vi inte hunnit det och sen komma tillbaka, då fick jag bada och lite värmekuddar mot smärtan (haha, smärta! Om jag hade vetat då hur det skulle kännas sen…). Senare på kvällen så hade det inte hänt så mycket mer, öppen 3-4 cm och tappen var nästan utplånad. Så de ville inte skicka hem oss utan jag fick bricanyl, morfin och sömntablett för att kunna sova. På morgonen efter så var värkarbetet helt avstannat och vi fick åka hem och vänta på att det skulle komma igång igen. Moster Linnéa spenderade natten med Tuva.

Lördagen den 15:e tyckte jag att jag haft så mycket sammandragningar igen, och att de började komma mer regelbundet. Så vi åkte in på en koll på eftermiddagen när vi ändå hade barnvakt i form av storasyster Malin, väl inne så avstannade värkarna igen och undersökning visade på samma status som tidigare. Blä… Jag trodde ju att det var på gång! Kändes som en evighets lång väntan…

Natten till tisdagen den 18:e sov jag katastrofalt med massvis med förvärkar, dock inga regelbundna. Ända sen vi var upp första gången så hade jag en sån oro i kroppen också, så jag hade väldigt svårt för att vila och ta igen mig på dagen. Tänkte väl att om jag städar, grejar och donar så kanske jag kan ”jobba igång” det.

Natten till onsdagen den 19:e vaknar jag vid 04 av riktigt kraftiga förvärkar som kommer var 10:e minut. ”Tjoho! Regelbundna värkar!” tänkte jag. Sen sov jag inte mer den natten. Under dagen så mådde jag så där, tyckte att värkarna var lite så där, men Simon fick vara hemma från jobbet (kändes inge kul att han skulle haft 1 timmes bilväg hem…). Jag laddade inte för fem öre, drack mest kaffe och åt lite halvdant. Var snudd på deprimerad bara över att min kropp förmodligen bara håller på och lurar mig en gång till. Kanske därför som jag ”trotsade” genom att inte ta den på allvar…

Iallafall, efter lunch så ringde jag upp till förlossningen och berättade hur det låg till. Hade kommit lite blod, värkarna låg på runt 10 min och bebisen hade blivit mycket lugnare i magen senaste tiden. Jag kände ju sparkar om jag puttade igång bebisen, men annars så hade han ju vart väldigt livlig. Så vi åkte upp för en koll medans Tuva var på dagis.

Där visar det sig att jag har värkar var 10:e min ungefär och att jag nu är öppen 4 cm och tappen helt borta. Så det hade hänt lite! Vi fick rådet att kanske åka och äta men att hålla oss nära förlossningen och komma tillbaka om högst ett par timmar.

Vi åkte hemmåt, handlade på vägen (jag satt i kvar i bilen…) och hämtade hem Tuva. På väg från förlossningen så började värkarna bli mycket kraftigare och komma var 7:e minut. Nu gjorde de riktigt ont! Så vi bestämde med lillasyster/moster Linnéa att hon ska komma till oss vid 18.00 för att ta Tuva så vi kan åka in igen.

Vid strax efter 17.00 så ändrar allt sig, helt plötsligt så kommer värkarna med bara någon minuts mellanrum helt plötsligt! Jag kan inte äta och har super ont. Ajajaj!

Så vi panik ringer efter Linnéa som får skynda sig hit och vi åker in till förlossningen.

Resten får ni läsa i del två, nu ska jag ta hand om min lilla korvis här hemma. ♥

 

Jag fick ju ett helt gäng med fina flickbebis kläder av mamma som hon stickat från det att vi var på UL i v19 och fick reda på att det var en tjej fram tills UL i v37 då det visade sig vara en pojk (ska bli spännande att se vad det blir som kikar ut…).

Så nu har hon stickat så fingrarna blöder och jag har fått dessa två fina tröjor och en mössa att packa ner i babylådan:

Titta vilken fin filt och liten mössa som min storasyster virkat åt lilla räkisen.

Virkat kan ju ibland blir lite ”hårt” om ni förstår vad jag menar? Men den här filten är verkligen super mjuk och mössan är streachig och bra. Filten är perfekt stor för att vara i vagnen och tydligen virkad med dubbelt garn (eller nå sånt) för att den ska bli varm och go i vinter. Jag älskar ju pippi-mönstret också så den kommer bli en favorit!

Längtar så efter den som ska ha det…

Tack bästa big-sis! ♥