Idag när jag och Tuva skulle äta middag så hann jag sätta mig vid bordet innan hon  behagade att komma, dock hade jag satt mig på knäna, ni vet med benen under sig, på stolen. Och när Tuva ser det säger hon:

”- Nej, mamma, inte sitta så. Sitta jumpan!”  (jumpan = rumpan)

När hon skulle sova (vi ligger ju alltid med henne i hennes säng och läser sagor medans hon äter välling, och sedan ligger vi kvar tills hon somnat. Visst, det är lite drygt och jobbigt ibland men oftast är det såååå mysigt för om hon inte är arg för något är hon så fruktansvärt go och ska kramas, pussas och klappas), lät det så här istället:

”-Nej, ja jil inte ha välling. Mamma ha välling. Ja läsa Matilda mus. Mamma sov nu!!!”

Lilla, lilla tokfian! <3