Min största rädsla är att någon av mina nära ska dö. Jag är himla orolig för mina småbröder som kör lastbil och pappa som är ute och far på vägarna (och pappa som dessutom fick problem med hjärtat för några år sedan och fick hjärtstillestånd hemma, TUR att mamma visste vad hon skulle göra!!!) hela tiden. Och för Simon så klart! Jag är rädd för att någon ska drabbas av en sjukdom och dö. Känns som att var och varannan person får dödliga sjukdommar nu förtiden. :-S

När Tuva var liten var jag GRYMT rädd för att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Fram tills hon var ca 2 månader och jag oroat ihjäl mig på det så googlade jag hur länge man skulle behöva vara orolig, och då stod det att den största risken är mellan 2-6 månader. GAH! Då var det nära ett pyskbryt. ;-) Jag kan fortfarande vara rädd att hon ska dö och ibland springer jag in till henne bara för att se att hon andas när hon sover… Ibland då när jag kommer in och hon sover så där tungt så att man knappt andas och bara ligger helt avslappnad så fryser hela min kropp till is och jag står och tokstirrar på hennes bröstkorg för att se att den rör sig. Jag har iallafall kommit ifrån det att jag petar på henne för att se att hon lever. ;-)

Efter att jag fått Tuva så har jag också blivit rädd för att jag själv ska dö. Jag vill ju se henne växa upp!!! Jag vill inte överge henne. Förut så kände jag mest så här ”Ok, skulle jag dö nu så är det ju jag som lider minst och jag har ju haft det grymt skoj hitills!”.

Nej ursch, döden är verkligen hemsk och jag vill inte mista någon av mina nära! Aldrig, aldrig någonsin.

♥

Sen så är jag ju rädd för älgar, spöken, varulvar och psykon också. ;-)

Min favoritfödelsedag är ju självklart min egen. Jag är ganska löjlig när det kommer till min födelsedag, jag gillar verkligen att fylla år! Och tur är väl det, för det tar ju lite udden av åldernojan när man VILL fylla år. ;-)

Fast iofs, Tuvas födelsedagar är ju grymt roliga de med. Nästan så att de snart kanske kommer att gå förbi mina egna? Skit kul med leksaker i presenterna ju!

Ett litet mysigt födelsedags minne jag har är min första födelsedag som jag firade tillsammans med Simon, då vi vart ihop i knappt två månader. Jag fyllde år en måndag och hela helgen hade jag firat rejält, utgång fredag + lördag + kalas och grejer. Sen när själva födelsdagen kom så kändes det så himla tomt. Det är ju IDAG jag fyller år ju! Det är ju IDAG jag ska fira. Jag åkte hem till Simon efter jobbet och då hade han köpt tårta och satt i ljus som brann… Jag blev så glad att jag hade lust att gråta en skvätt. Man hade ju inte så höga förväntningar på killar på den tiden… ;-)

Att han dessutom hade väckt mig på morgonen med sång, frukost på sängen och paket gjorde mig ju inte mindre kär direkt.

♥

Vad är kärlek?

Vad är kärlek för mig?

Kärlek är ju att älska någon trots dens brister. När man kan se bortom bristerna och till och med kanske att just bristerna är en grund på varför man älskar någon? Brister är ju också en del av en person.

Sen finns det ju olika sorters ”kärlekar” också.

Kärleken till Simon, mannen i mitt liv. Kärleken till Tuva, den största som finns. Kärleken till min familj, grunden som alltid finns där.

Kanske kärleken till mina vänner också som jag är glad över att ha? Eller är vänskap och kärlek är två olika saker. Men egentligen borde det väl höra ihop?

Ärsch, kärlek är svårt och jag har aldrig funderat så mycket på just kärlek (förutom att förundrats över hur lyckligt lottad jag är över att ha Simon som älskar mig trots att jag är knasig, dryg och fjantig ;-), och hur STOR kärleken tills ens barn är).

Sen vet jag att kärlek kan vara otroligt svårt och jobbigt också. Innan jag träffade Simon så blev ju hjärtat krossat big time (och då var det verkligen en total kross), men i efterhand så vet jag ju att det var det absolut bästa som kunnat hända. Annars hade jag ju inte haft mitt liv som jag sen fick! :-) Krossen följdes ju av en period med roligt singelliv och första egna boendet, och sen mötte jag Simon. ♥

Jaja, så mycket mer har jag nog inte att säga om ämnet.

Hörs!