Så kom dagen vi laddat för. Alliansloppet 2016. Jag skulle köra 48 km och Linnéa (lillasystern för er som inte vet.) 32 km. Jag körde ju 32 km förra året och det gick ok, så jag tänkte att jag behövde en värre utmaning iår.

Vi kom ner på fredagen och jag var nervös men taggad. Ville liksom bara stå där vid startlinjen och få komma iväg. Att klockan skulle bli 11.00 på lördagen. Linnéa däremot funderade på vad som skulle vara lättast, smita iväg under natten eller fejka en magsjuka. Haha! Men vi stod där iallafall båda två när starten gick.

På hotellet, efter frukost och i väntan på att få rulla iväg till starten.

I väntan på starten! Jag startade 11.00 och Linnéa en kvart efter.

Loppet gick helt över förväntan för min del. Jag kom på att det ju fanns en risk för att jag på riktigt skulle bli sist i mål! Förra året åkte jag som sagt 32 km, och då skulle ju många åka ett varv till. Men i år så åkte jag maxlängd, och det var bara 15 startande i damklassen. Desto mer i herrklassen, men de har ju en väldig fördel med styrkan… Och förmodligen så är alla som kör 48 km väldigt vältränade, annars kan man ju anmäla sig till 32, eller 16… Så, jag förberedde mig på att komma sist i mål. Och tänkte att jag skulle bli väldigt glad om jag kunde köra på 3 timmar och 30 min.

Men så kände jag mig stark i stort sett hela loppet igenom och jag fick snarare hålla igen (var rädd för att gå in i den där berömda väggen som jag hört talas om) större delen. Jag kom i mål på 3 timmar och 17 minuter och med drygt 30 personer bakom mig! DET NI! Jag är sjukt stolt över mig själv.

Jag kände mig ändå stark och inte helt slut när jag kom i mål. Mest illamående och matt, men det berodde nog mest på att jag inte ätit på hela dagen och tankat mig full med olika energigrejer. ;-)

På väg ut på andra varvet… Så snygg. ;-)

Så stolt över den här medaljen!

Efter loppet så hängde vi kvar för att se när pappa och resten körde tävlingsklassen och efter det var det bara att gå till hotellet, duscha och göra sig iordning för middag och öl på stan. Mycket trevligt! (Berodde dock på sällskapet, i Trollhättan var det stendött, haha!)

Sjuuuuukt god öl!

Känns lite trist nu när det är över faktiskt, även om det känns lite skönt att det faktiskt gick så pass bra som det gjorde. Jaja, bara att tagga om till nya mål… :-)

Så! Nu är jag hemma igen. I torsdags så åkte jag på träningsresa (längdskidor) till Orsa, så kom jag hem igen igår kväll. Jag hade lite otur och blev sjuk veckan innan, och hade räknat med att hinna bli frisk. Dock hade jag fortfarande väldigt ont i halsen under hela resan, så det kändes lite värdelöst. Jag skrapade ihop 6 stycken träningspass på skidorna iallafall, även om jag verkligen försökte att aldrig ta ut mig (hade koll med pulsklockan). Jag vet att det är korkat att träna med ont i halsen, men vad ska man göra när man inte vill ställa in? ;-)

Det andra negativa var att det var fruktansvärt kallt (vilket också gjorde att det var precis INGET glid. Pust!)! Tror det snittade på någonstans -18? Brrrrr… Så det var ju lite svårt att njuta när luftrören knöt sig och tårna frös bort. MEN, nog med det negativa! Det finns ju en anledning till att jag ville åka upp och det får bilderna visa:

Nu är jag taggad på vardag i två veckor, sen drar vi upp till Orsa igen! Fast den här gången med min familj, pappa och några syskon och brorsan och hans familj. Ska bli SÅ kul och jag ser fram emot det massor. Då blir det dock fokus på slalom och familjetid. ♥

I helgen så åkte jag med Team sportia till Trollhättan för att vara med på Alliansloppet. Riktigt, riktigt skoj!

Jag åkte 32 km, och mitt mål var att komma före pappa i mål (han åkte 48, haha! Och så startade han 10 min innan mig) och att åka på mindre än 2 timmar och 30 minuter. Och det klarade jag av! Pappa gick i mål några minuter efter mina 2 timmar och 19 minuter. Dock så kände jag av att jag hade vart förkyld, och i början så rusade pulsen upp och jag hade svårt att få ner pulsen under maxpuls. Men när jag tagit det lite lugnare och druckit lite vatten så kom jag igång igen och kunde köra klart utan mer problem än att jag tyckte att det var tyngre än väntat (kan berott på värmen också, jag är värmekänslig när jag tränar) och att det var läskigt när eliten och de strax under eliten svishade förbi och snudd på tryckte ut en i diket.

Jag och pappa, pappa blir grattad på scen, en välförtjänt öl och så eliten.

Sen vart det ju så mycket annat runt omkring som var kul också. Härligt att få bo en helg på hotell, roligt arrangemang runtomkring och trevliga personer som jag åkte med.

Dessutom hade jag mailat alliansloppet om att pappa fyllde år just den dagen (22 aug) så när han gick i mål så blev han grattad på scen, och fick en väska och en flaska champagne. Han blev nog lite chockad när de ropade upp honom på scen… Haha!

Känns skönt att jag orkade åka 32 km och att jag ändå hade lite kvar att ge när jag gick i mål. Nästa år så åker jag också 48 km! :-)