Idag är det mvc-besök som står på schemat. Jag ser fram emot att få höra hjärtljud, att kanske få veta hur hon ligger i magen (känner oftare och oftare en stor kroppsdel som trycker uppåt… Lite nervös att det KAN vara huvudet…) och kolla om mitt järnvärde stigit från 106 nu när jag äter järntabletter så magen skriker ”SLUUUUTAAAA!”.

Det jag inte ser fram emot är att berätta hur jag mår. Jag HATAR att berätta hur jag mår om jag mår dåligt. Jag vill bara säga ”Bra!” och inte få några följdfrågor på det. (Pappa brukar skoja om när jag var liten och var in till doktorn när jag var sjuk/gjort mig illa/brutit något och doktorn frågade hur det var med mig, ”Bra…” svarade jag varpå doktorn undrade vad jag gjorde där… Haha!).

Känns som att jag är liten, klen och värdelös när jag säger hur jag egentligen mår. Att jag bara är ute efter att bli sjukskriven så att jag kan slappa hemma för att jag är för lat för att jobba. Och det att man verkligen måste ta i och beskriva allt. Kan de inte bara se på mig att jag inte mår bra och läsa mellan raderna av det jag beskriver? ;-)

Problemet är ju att jag inte kan jobba, det gör på tok för ont. Jag får ihålliga sammandragningar som inte släpper av vila, vilket gör att jag inte kan sova (Vem kan sova med kramp som kommer med jämna mellanrum hela natten), vilket gör att jag blir tröttare och det blir ÄNNU värre med sammandragningarna. Sen har jag ju det här med svimnings/kräkfärdigheten som kommer helt akut helt plötsligt. Oftare om jag inte har möjlighet att vila. Och då är det verkligen akut, för det känns som att jag är 1 sek från att svimma och spyan sitter i halsen.

Och jag har faktiskt försökt allt jag kan med att jobba, för det är inte det att jag inte vill. Hur kul är det att sitta hemma helt själv och inte kunna göra något? Men det funkar inte att åka in till jobbet för sen åka hem gråtandes i panik över hur man ska lyckas ta sig hem utan att föda barn, svimma eller kräkas.

Jaja, halvtidssjukskriven är jag ju men jag skulle ju behöva bli heltidssjukskriven. Kanske skulle behövt ha med mig Simon som lite stöd, så man slipper sitta där själv och känna sig minst i hela världen. Men, men, så är det när man har en kille som pendlar till Enköping. Då kan man inte bara åka hem huxflux för ett litet mvc-besök mitt på dagen.

Önska mig lycka till och att barnmorskan inte bara säger ”men man kan ha ont…”.

Japp! Idag har jag klarat av halkbanan. Det var skoj, jag hade lätt kunnat köra ett par timmar till. Tycker det var lite väl lite tid som man fick köra, vi var ju fyra stycken som turades om.

MEN, det var nära att det inte blev någon körning för min del.

Någon som kommer ihåg i våras när jag skulle till London och jag upptäckte dagen innan att mitt pass gått ut? Då fick jag fixa ett temporärt pass för nästan 1000:- som räckte enbart för den resan. Sen har jag liksom glömt bort det där, och fortsatt att använda mitt gamla pass som identifikation. Och det har ju gått bra. Fram tills NU!

Hade man ingen giltig legitimation så FÅR MAN INTE KÖRA HALKBANAN. Punkt slut.

Jag överdriver inte när jag säger att tårarna var nära när jag stod där på halkbanan i Västerås. Men sen sa hon instruktören att OM jag har en sambo, så kan jag be honom åka till skattemyndigheten i Uppsala, fixa ett personbevis med familjeanknytning och sen komma till Västerås med det INNAN KLOCKAN 15.00.

Sagt och gjort, jag ringde Simon som satt hemma och åt lunch med Tuva. Då var klockan 12. Sen fick jag fixa barnvakt (tack snälla rara mamman!!!) åt Tuva och sen ringa tillbaka till Simon som fick slänga sig i bilen för att hinna.

Och han hann ju. Uppenbarligen. Puh!

Men det är ju sååååååååååååå himla typiskt mig. Jag har ju en himla tur att jag har en massa nära och kära som alltid är där och ställer upp för mig att allt alltid ordnar sig till slut. Vad skulle jag annars göra? ♥

Nu är jag däremot SLUT. Eller mer än slut. Det var ju liksom ingen mat på hela dagen, det enda det bjöds på var riktigt äckligt kaffe (Simon kan hålla med om det, för han fick också en kopp när han kom och väntade på att jag skulle bli klar) och en minibullbit som var bakad någongång i början av året. Eller förra. ;-)

Och vi åkte ju från Uppsala vid 11.00 och var inte hemma igen förrens vid 17. Inte riktigt helt bra för en gravid Sara (det hade inte vart bra för en ogravid Sara heller, jag behöver mat!) att bara äta ett par rostmackor till frukost på hela långa dagen.

Sen tyckte magen inte att det var så där tipptopp köra halkbana. Jag som får sammandragningar av att man petar på magen hade konstant sammandragningar hela tiden. Ajajajaj. Nu har jag dock tagit en bricanyl och ska ställa mig i en varm dusch. Hade gett en miljon för att ha ett badkar nu. Lätt.

Jaja, nu är iallafall halkbanan klar och det är full fokus på teorin!

Tjiho!