Fy, stackars lillpojk har börjat drömma mardrömmar på nätterna. Tuva drömde ju mardrömmar från att hon föddes ungefär, hon verkar brås på mig där, men Isak har börjat precis nu. Inatt vaknade han och skrek i panik ”Jag vill inte dö! Jag vill inte dö! Jag vill inte dö!”. Undrar vad han drömde då.

Han har ju mycket funderingar kring döden nu, det kom mycket efter att mamma dog och han såg mig ledsen, sen begravning, urnsättning och alla gånger vi vart och tänt ljus på graven. Så döden har ju vart närvarande under senaste året och det är inte konstigt att han börjar fundera kring det.

Jag drömde också mardrömmar inatt, men de var av lite annorlunda karaktär. Jag drömde att jag åkte på skidresa med pappa och när vi kom fram så var det perfekta spår, men jag hade GLÖMT MINA SKIDGREJER. Huvva! ;-)

Mormor och Isak

Annars sen sist så har vi hunnit med att fira nästa 33 åring i huset och spenderat helgen i Söderbärke. Men nu är vi taggade på sportlovsvecka som innebär jobb för mig och Simon, förskola för Isak och två olika dagläger för Tuva.

♥

Det har vart lite mycket helgen som var. Vi kickade igång kristihimmelsfärd genom att urnsätta mamma i onsdags. Känns skönt att hon är på plats, även om jag hellre hade sett henne i livet hemma så klart, med dammsugarn i högsta hugg skällandes på barn som drar in massa skit på de alltid kliniskt rena golven. Eller i stickhörnan, massproducerandes urfina babyplagg till alla bebisar hon någonsin hört om ska komma till världen. DÄR är hennes plats. Inte nergrävd i jorden. Snyft.

Torsdagen så var det fullt ös med diverse aktiviteter, och sen på natten mot fredag så vaknade Isak och hade panik ont i benet. Efter mycket om och men så fick jag honom att somna om. Men på fredagen så kunde han inte gå! Jätte läskigt! Så det blev bara att åka in till barnakuten där det konstaterades att de inte hittade något, och att vi fick komma tillbaka på måndagen om han inte blev bättre.

Och ja, han blev inte bättre så även måndagen spenderades på akuten där de inte hittade något heller. Dock kunde de utesluta en massa ”farliga saker” (enligt läkaren) efter alla tester, röntgen, ultraljud osv, så de satte diagnosen till höftsnuva. Har det inte blivit bättre efter ytterligare en vecka så ska vi åka in igen. Eller om han blir sämre.

Isak är ju ett väldigt aktivt barn så det känns väldigt konstigt att han inte kan gå!

För att höftsnuvan ska gå över så ska han vila. Helst sängliggande.

Hur lätt tror ni det är med en speedad 3,5-åring?! Han är helt vild hemma och nästan så att mina ansträngningar med att han ska vara lugn gör att han istället blir helt understimulerad.

Men han är vid gott mod och säger ”Jag kan inte gå, men jag kan krypa!” ”Jag kan inte gå, men du kan bära mig!”. Och just den där sista meningen är väl det som gör det lite extra jobbigt. Jag funderade i morse varför det kändes som jag hade träningsvärk i ryggen när jag inte tränat… Men men, det bästa i det hela är att lillpojk är så tapper och glad ändå. ♥

Men nu tycker jag ju att det borde lugna ner sig med allt ett tag. Kan vi inte bara få vara och landa i allt som hänt under våren nu? Mitt huvud känns lite väl snurrigt nu. Tur att man är van att vara snurrig ändå. ;-)