Nu ligger jag lite efter här i dagarna. Den här skulle ha lagts upp i fredags… Men jag betar av dem jag missat allt eftersom. Nu är det ju inte många dagar kvar heller…
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Egentligen så gråter jag inte så mycket är jag är ledsen, då får jag bara en tom, jobbig känsla. Som på farmor och farfars begravningar, då ville jag gråta men kunde inte. Jag gråter inte till filmer, oavsett hur ledsen jag egentligen blir.
När jag gråter, då är det för att jag är arg eller upprörd. DÅ har jag minsann lätt för att gråta och det stör något så förbannat. Det tar liksom lite udden av ilskan om man gråter och personen man kanske vill vara arg på förstår ju inte att jag är arg om jag gråter. Därför kan jag inte vara arg heller, eftersom jag helst inte vill gråta inför folk. (Jag kan förresten gråta om jag är helt trött och slut också, men då gråter jag hemma i min ensamhet, sen gråter jag ju självklart om jag gör mig riktigt illa, eller blir riktigt rädd)
Det är ju ett svaghetstecken att gråta, och jag har ju min förbannade stolthet som gör att jag vill visa mig stark i alla situationer.
Men OM jag skulle gråta till något så är det när barn far illa. Gud så känslig jag har blivit för det sen jag fick Tuva. Jag kan knappt läsa om barn som har det dåligt för då får jag fysiskt ont i hjärtat. Framför mig så ser jag ju att det är min lilla Tuvis som blivit utsatt för det hemska! Det händer så hemska saker med barn, och inget barn ska ju behöva fara illa!
♥