Det är inte lätt när det är svårt

Ojojoj vilken konflikt eftermiddagen bjöd på.

Efter ett supermysigt föräldrafika på dagis (alla barnen hade ritat vad de tyckte bäst om på förskolan och Tuva hade ritat sig när hon fyller år med en krona på huvudet. Haha!) och gympa så kom vi hem. Tuva grinade/illvrålade hela vägen hem för att hennes bulle blivit gammal och jag slängt den (läs ätit upp… Oups. Men hon hade ju lagt den på golvet i gympahallen! Inte visste jag att hon ens skulle kommit håg att hon hade haft med sig den…) medans hon gympade.

När vi kom hem så vägrade hon gå ur bilen utan satt bara och skrek så jag packade ur alla grejer och Isak och sa att jag går in, du får komma när du vill. Men Tuva är inte den som ger sig i första taget. Tror det tog över en halvtimme innan en rödgråten tjej klev ur bilen och då gick jag ut och mötte henne. Första konflikten någonsin som hon gett sig innan mig. ”Ett litet steg för mänskligheten men en stort steg för mig” eller hur var det nu? ;-)

Hon kom in och kramades och berättade att hon gråtit blod och trott att hon skulle fått sitta där till natten ”klockan sju!”. Och vi kunde ändå ta ett samtal om att jag inte hade vart arg, och hon hade ju fått komma in! Jag sa ju det till henne när jag gick… Hoppas det blev någon form av läxa. Och att grannarna inte ringde soc! Hon har ju röstresurser om man säger så…

Jag hade koll på henne hela tiden kanske ska tilläggas, jag ser bilen och hennes plats perfekt från köksfönstret… Så jag stod där, höll koll på henne och fixade maten som var klar tills hon behagade komma in. :-)

Ibland blir jag så himla matt bara att det ska vara så svårt att vara förälder. Varför kan det inte bara vara så att ju snällare man är, desto snällare barn?