Hmm… Ibland så älskar jag verkligen min optimism. Hela dagen har jag gått runt och tänkt på hur mysigt det ska bli att hämta barnen, åka hem, laga pizza tillsammans och sen äta i lugn och ro medans vi går igenom vad som hänt under deras dag. Efteråt skulle de kika på en film lugnt och stilla medans jag städade bort och satte på kaffe som jag kunde dricka sen när jag joinade dem i soffan och så skulle vi bara mysa.
Men så blev det ju inte riktigt.
Jag var trött när jag hämtade dem. Tuva var trött (somnade sent igår…) och Isak var dunder trött. Hämtningen tog ungefär tre gånger så lång tid som vanligt. Hur många olika håll kan egentligen två barn springa åt? Och ni vet det där att man klär på och klär på och klär på, men ändå så är det fler plagg som åker AV? Och när man äntligen fått på dem kläder och så ska man bara sätta på sig sina egna skor och resa sig från golvet (vilket är ett projekt idag, träningsvärken från helvetet!) så har de hunnit fått av sig sina IGEN!
Tuva bakade viserligen pizzan med mig, men lillpojk ville grina och bli buren. Eller nej, inte bli buren? Eller jo? Eller snarare krångla i mammas famn och gråta… Ja, ni vet. Inget duger. Och någon vidare matro blev det inte heller för mamman. Inte så som jag tänkt åtminståne… Och jag kanske inte ens behöver nämna att det inte blev något film/kaffe-mys? ;-)
Så ringer pappan i huset och säger att han blir ännu senare än vanligt…
Hade tyvärr ingen bild från idag så jag slänger in en gammal som inte har något att göra med inlägget. Lillpojk i fin stickad tröja av mormor när han var ca 9 månader. ♥
Haha, men man kan ju undra NÄR jag ska lära mig att inte ha såna idyllföreställningar? Det är ju inte ofta det blir så där bra som jag tänkt mig innan. Snarare tvärtom, det är ofta det går bra när jag laddat för katastrof och det är ju ändå mycket, mycket bättre. :-)
Nope, nu ska jag fönsterwebshoppa i väntan på att tvättmaskinen ska bli klar.
Tjoho!