I våras så var Tuva under utredning för hennes mage, och ett blodprov hon tog visade att hon hade över gränsvärdet på något värde från sköldkörteln så imorgonbitti ska hon in med sin pappa och ta nytt blodprov.
Jag frågade om det verkligen var nödvändigt att ta nytt prov, Tuvas mage är väl inte bra nu men nästan så. Hon äter inte ens medicinen längre. Men tydligen var värdet så pass högt att de verkligen kände att de ville följa upp det. Efter förra blodprovet (som viserligen togs på så dumt sätt att det blev helt traumatiskt för känsliga Tuva, man trodde ju att de skulle vara lite smidiga på barnspecialisten…) så tog det en vecka tills hon kände att hon kunde använda armen… Hon var så rädd och ville inte titta där plåstret satt! Duscha armen fick vi absolute inte och hon grät mycket över det.
Så ikväll när vi berättade för henne vad hon ska göra imorgonbitti så blev hon såååå ledsen. Stackars lilla hjärtat!
Det känns ju extra angeläget att kolla upp det för mig också eftersom mamma precis opererat bort sin efter diagnosen sköldkörtelcancer…
De där förbannade sköldkörtlarna alltså… :-(
Jag håller med dig -de där förbannade sköldkörtlarna… Min morfar gick bort i sköldkörtelscancer för några år sedan. Nu när du skriver att din tjej haft problem med magen och den körteln så blir jag orolig för Leia som också har problem med magen. Får höra vad barnspecialisterna säger vid nästa besök.