Idag så är det precis ett år sedan den där dagen då jag mötte en ambulans på vägen hem och tänkte ”tänk att man ska behöva vara orolig för sin mamma så fort man ser en ambulans”, men sen viftade jag bort tankarna och åkte hem och åt mat. När jag sen kikade på telefonen så såg jag att jag hade massa missade samtal från familjen på telefonen och när jag ringde upp så fick jag höra att mamma behövt åka upp akut efter att ha börjat hosta blod, men det var säkert ingen fara och vi skulle få höra mer så snart läkarna berättade hur det gick under operationen.
Så jag och min storasyster bestämde oss för att gå ut på en promenad, och precis efter att vi skildes åt och innan jag hann komma hem så ringer Malin igen och säger att vi måste åka upp. Pappa har ringt och det hade inte gått bra med operationen. ”Kan du köra?” undrar Malin, och självklart tycker jag som inte alls förstår allvaret.
Väl uppe så möter vi upp syskonen som bor i stan och går upp på central intensiven där mamma ligger nersövd. Den bilden av henne kommer aldrig försvinna. Så liten, gul och i respirator. Vi får sätta oss runt henne och jag och Malin hamnar vid fotändan. Sköterskan tog bort filten för hennes fötter för att vi också skulle få känna henne fast vi inte satt uppe vid huvudet och armarna. Men vi tyckte bara att det blev så fel, mamma gillade ju inte att man tog henne på fötterna! Så vi la över filten igen och ungefär i samma veva säger sköterskan ”Det är nära nu.” varpå jag svarar ”Vaddå nära?!”. Trögast i världen förstod ändå inte. Fast vi var där vi var, fast mamma såg ut som hon gjorde.
Och jag har fortfarande så svårt att förstå! Det känns så snopet och fel. Min busiga, spralliga mamma. Hon passar inte att vara död.
Idag dessutom, på vägen hem, i precis samma tid som för ett år sedan, så möter jag en ambulans i samma rondell…
Dagen idag har spenderats med att jobba och sen racerfart hem för att skjutsa Tuva på sin aktivitet, och när hon var där passade jag på att åka till mamma och sätta blommor och tända ljus. Sen när Tuva var klar så åkte vi hem till pappa och fikade tårta.
Största trösten någonsin är min fina stora familj. ♥
Så, nu har vi alltså klarat av första året. Och alla ”Första gången utan mamma”, så då kör vi på med ”Andra gången utan mamma”…