Min vardagshjälte

Just för tillfället har jag en riktig vardagshjälte i mitt liv. Jag har ju mammas faster Britt och hennes man Boman (Bo heter han egentligen, men då det fanns så många Bo just då så blev det Boman av någon anledning som jag inte vet) som hela min uppväxt har vart som min mormor och morfar då vi inte har någon kontakt med våra riktiga.

Så nu efter sommaren då magen börjat strejka på riktigt och jag inte kan gå de där 3 kilometrarna till Tuvas dagis för att hämta henne och Simon ju inte hinner hem för att hämta henne någon dag (han kommer ju oftast hem runt 18-18.30) så hämtar Boman mig här hemma, skjutsar mig till dagis och sen hem igen! Dessutom har han skjutsat till sjukhuset, hem från skjuhuset, till teoriprovet och skjutsat oss till mamma och pappa på fredagar när jag och Tuva vart hemma.

Sen, så i förra veckan var det kanske, gick en slang av på vattenpumpen. Då rykte Boman in och kom hit och lagade den. Han är visst inte bara pensionerad elektriker, utan han har jobbat en del som rörmokare också! Dagen efter så gick en till del sönder, en mycket större del (fråga mig inte vad…) och då kom Boman igen, kollade vad som behövdes och sen åkte han och köpte delar, kom tillbaka och lagade allt. Dessutom är han snart 71 år, och vattenpumpen sitter nere i grunden inne i ett pytte litet rum! Trångt som attan är bara förnamnet… Och det är inte ens höjd så att man kan stå upp där inne.

Men han fixar’t! :-)

♥ Förstå vad det är guldvärt att ha såna personer i ens närhet. ♥

Så, den stora frågan är ju, hur återgäldar man sånt här?

Nu måste jag iallafall fixa iordning mig, för snart dyker han upp för att vi ska åka och hämta hem Tuvis-luvis.

:-)