>
Som förälder alltså.
En del av det som är kul när man skaffat barn är att så mycket blir "första gången" och gör så att mycket blir mer speciellt! Förra sommaren var Tuvas första, förra julen var Tuvas första, första stegen, första tanden, första gången man gungar, första ordet, första leendet, första gången hon tog sig upp i soffan själv, ja, ni vet.
Ikväll har jag iallafall vart på mitt livs första föräldramöte, och jag såg fram emot det massor. Värsta skoj ju! Men vi fick reda på ganska mycket, men det mesta visste jag redan. "Våran" fröken är så bra på att informera när man hämtar och så. Men det var kul att höra lite mer från de andra lärarna och se de andra barnens föräldrar. Jag kände mig riktigt liten där jag satt bland alla vuxna… Men jag är ju faktiskt 26 år, inte borde jag väl känna mig liten? Fast iofs så är de andra barnen lite äldre än Tuva, och många har äldre syskon också.
Men det roligaste med hela mötet var när "fröken" skulle gå igenom alla barns tecken (de har en tjej med downsyndrom, och då ska alla barnen lära sig teckenspråk och teckenförståelse, jätte bra!) och när fröken kommer till Linna och berättar att man formar fingrarna som ett "L" så ramlar en polett ner i mitt huvud.
Senaste dagarna har Tuva sagt "Ninna! Ninna!" och jag har inte förstått vad hon menar. Och om jag svarar tillbaka "Ninna?" så gör hon ett "L" med fingrarna och ler så stort så att det inte finns. Jag har inte riktigt fattat att det är ett L hon gör, men nu såg jag ju det helt klockrent. Min duktiga unge!
Tuvas tecken är för övrigt att klappa händerna en gång. Undrar var de fått de ifrån… 
Nej, nu ska jag kika in bilderna som jag tagit med min nya kamera! 
So long!