Fortsättning på del 1 som finns här.
När vi kom in till förlossningen någongång efter 18 så var det starka värkar med kort mellanrum. Hann väl med tre stycken på vägen från bilen och förlossningsrummet (ja, vi fick ett direkt den här gången), de ville att jag skulle stanna på vägen och härda ut värken men vad sjutton, jag ville väl inte stå där och gråta mitt i korridoren.
Efter CTG och undersökning så visade det sig att jag var öppen 5 cm (tidigare så var det 4 cm och utplånad tapp) och vi började diskutera smärtlindring. Jag ville ha epidural så de började förbereda för det och ringa efter narkos läkare, värkarna var galet kraftiga och jag försökte med lustgas med det gav inget mer förutom att jag fokuserade på andningen just under värken istället för att hålla andan som man så gärna gör annars… Värkarna kom så snabbt och blev starka direkt, såg kul ut på kurvan då de sköt iväg i nästan 90 grader innan de landade i ”taket” där de höll i sig tills de försvann lika snabbt igen.
Efter ett tag så undersökte de igen och då var jag öppen 7 cm och hade galet ont. Narkosläkaren kom och la epidural och jag såg framför mig att nu skulle det avta och jag skulle inte känna ett piss. Två värkar blev det lite bättre på och jag såg ljusningen. Sen vände det och det gjorde ondare och ondare igen. Hallå?! Epiduralen?! Vart tog du vägen?!?!
Värkarna kommer i ett och jag har ONT. Hinner inte ens smsa till mamma som jag tänkt.
Vid 20.30 så kollar de, och då är jag öppen 10 cm och är redo för att krysta. Då blir jag lite rädd och känner att ”Hjälp! Det här går för snabbt!”. För i mitt huvud så krystar man 2-3 gånger och sen kommer bebisen.
Så var det inte här.
Satan i gatan vad ont det gjorde, allt är i ett enda töcken fram till 22.55 (dvs efter 2,5 timmars krystande…) när han väl kom ut med sugklockan. När jag hörde något om sugklockan så blev jag så lättad, ÄNTLIGEN! Saksamma vad som händer, bebisen måste UT! Och jag ORKAR INTE MER NU! På allvar så vet jag inte hur mycket mer jag hade orkat. Det är det värsta jag någonsin vart med om i fråga om smärta. Det gjorde så galet jävla ont. Kändes som att allt i hela magen och bäckenet skulle sprängas sönder. Samtidigt som jag var så slut efter mina sömnlösa nätter och att jag inte hunnit äta ordentligt innan. Några fjuttiga pannkakor till lunch bara.
Vi försökte att jag skulle stå ett tag, för att få honom att komma längre ner i bäckenet (det var alltså det som var problemet, och att han låg och kikade åt sidan) men det gick inte. Benen vek sig och jag höll på att svimma.
Förmodligen vrålade jag värst på hela ackis, och var det några rummen intill som precis startat sin förlossning så lär de ju blivit vettskrämda! ;-)
Isak mådde däremot finemang genom hela förlossningen trots att barnen vanligtvis brukar bli påverkade av sånt, speciellt av sugklockan, men inte Isak. Hans hjärtljud var stabila hela tiden. Och det är ju faktiskt det viktigaste.
♥ Simon var bästa tänkbara stöd också ♥, och han hjälpte mig hela tiden. Pushade på utan att bli ”dryg” och att jag tog illa upp, utan jag kunde lyssna på honom och få stöd istället. Inte låg han avsvimmad på golvet heller som han sagt att han skulle göra innan. Hjälpte mig fokusera på andningen och var snabb som sjutton med lustgasen så fort han såg på ctgn att en värk kom.
Men jag känner ju mig lite snopen då jag inte alls föreställt mig förlossningen så här, när skulle man hinna bada? Tända de där ljusen som man skulle packa ner i bb-väskan? Lyssnat på den där cd’n med favoritmusiken som man gjort speciellt för förlossningen? Få massage mot värkarna? Äta allt det där godiset och frukten man packat ner? När skulle man hinna ta lite ”före-kort”? Höra av sig till mamma..?
Nej, nu hade vi ju inga doftljus med oss och ingen cd heller (ingen godis eller frukt heller iofs). Men om man skulle gå efter alla miljontals bb-listor som finns på nätet så är det ju visst sånt som man ”borde” hinna med.
Jaja, det viktigaste är ju resultatet och resultatet kom ju ut och mådde bra!
Älskade lilla Isak. ♥ 3970 g och 51 cm lång.
Och är det inte häftigt hur all smärta bara försvinner? Poff! Borta! Och så har man en bebis på bröstet istället. Krafter kommer tillbaka så pass att man inte kan sova på hela kommande natten bara för att man är så rädd för att mista det man kämpat så hårt för.
Men att ta mig ur sängen fanns det inte krafter för förrens vi åkte hem från bb kvällen efter… Men då fick jag bita ihop som aldrig förr för att orka. Helt slut i hela kroppen (ja, då var jag ju uppe i 3 nätter utan sömn…) samtidigt som alla hormoner bara far som virvelvindar (bra hormoner dock, kanske ska tilläggas, tänk att man kan vara så slut, så förstörd och så lycklig).
♥♥♥
Jäklar vilken förlossning! Att du inte stannade längre heller, klart man vill ju hem, men jag förstår att du inte orkat dra igång datorn på några dagar hemma ;) Jag är så galet tacksam för mina två förlossningar där jag krystat som mest i en kvart, nu senast var det inte mer än typ fem minuter. Det gör ju så fruktansvärt ont, och att ha det så i flera timmar!! Puh.. en riktig hjälteinsats. Grattis till killen, och skönt att det är över nu :)
Wow. Bra jobbat! Som sagt det är otroligt intressant och spännande att få andras upplevelser och erfarenheter serverade. Alla är ju så himla olika och ens egna kommer nog inte vara lika varandra heller. Skulle kunn spinna loss ordentligt här om min förlossning men ska knipa ihop:-) Måste dock skriva att jag hade väldig tur med epiduralen. Efter att ha blivit stucken 3 ggr (narkosläkaren träffade inte rätt de första två och hade hon missat det tredje försöket hade jag blivit utan) så tog den så himla bra att jag inte kände ett skit av värkarna! Låg och tittade på monitorn och såg att jag hade värkar och kände bara en tryckkänsla. Så jag fick semester i några timmar. Men sen jääää*lar:-)
Spännande att läsa! Tack för att du delar med dig! Riktigt fin lillkille :)
Börjar bli galet förväntansfull inför min egen förlossning. Man har ju verkligen inte en susning om vad som kommer hända och hur det kommer kännas. Spännande :)
Vad härligt att du delar med dig av din förlossningsberättelse. Jag blir alltid så berörd av dem, det är den finaste stunden i livet även detaljerna inte alltid är så vackra precis, haha. Men man får välja vad man ska lyssna på – en kompis fick sitt andra barn strax innan mig och hon hann knappt in innan bebisen kom. Den de fick skjuts till förlossningen av följde med dem in, gick till bilen som stod på den där parkeringen precis utanför för att hämta BB-väskan och när han kom in igen var bebisen ute. DÅ blev jag nervös och tänkte campa utanför förlossningen.
Skönt att Isak mådde bra genom hela processen, en dunderstark mini det där kanske. :)
Kram
Vilken otroligt fin bild på er två förresten och fin bildtext. Jag håller med – det är faktiskt EXAKT så, hur jävligt det än kan kännas stundvis:-)
Hoppas att ni har en jättemysig dag!