Tuva har ju från dag 1 (ja, sen den dagen hon fick veta att det låg en bebis i mammas mage) bombsäkert sagt att det är en lillasyster. För något annat kan hon inte tänka sig. Och innan vi var på rutin ultraljudet i v19 så pratade vi mycket med henne om att det KAN ju vara en lillebror. Men efter att vi fått veta att det var en flicka då i vecka 19 så berättade vi glatt för Tuva att hon hade rätt, det ÄR en lillasyster.
Fast det var det ju inte. Och igår när vi gick hem från gympan så började jag berätta lite för henne:
Jag: Vet du, idag har jag vart hos doktorn och kikat på bebisen med en sån grej som man kan kika genom magen… Och vet du var doktorn såg? Jo, han såg en liten snopp!
Tuva (mycket skeptiskt): VA? VAR det en KILLE?!
Jag: Ja, det var visst en lillebror! Kul va?
Tuva (gråtandes): Jag tyyyyyyyyckeeeeeeer inteeeeeee om pooooooooooojkaaaaaaaar!
Sen pratade vi vidare om det och hon lugnade ner sig väldigt snabbt ändå, och nu verkar hon ha förlikat sig på tanken att det visst kommer komma en lillebror och ingen lillasyster. Men det var ju himla tur att vi fick veta det nu, så vi hann vänja henne med tanken. Hade vi huxflux kommit hem från bb med en pojke när Tuva väntade sig en lillasyster så hade hon nog velat åka tillbaka och byta. ;-)
Haha, ja det hade ju bliriv galet då ju.
Vilken tur att hon förlikade sig med tanken om en lillebror redan nu då :).
Inte lätt för de små att förstå ju :).
Trevlig helg!
Kram