>
Tänkte bara berätta lite hur det gick sen för er som undrar (typ mamma, hehe). 
Eftersom snälla pappsen kom och plåstrade om mig så snabbt och smetade in hela brännskadeområdet med Inotyol-salva (köpt till Tuvas röda rumpa egentligen men är GRYM på brännskador, från och med nu ska den alltid finnas hemma här) så blev det snabbt bättre. Visst, de svarta områdena och blåsorna är kvar, men mycket av allt svullet och rött är i stort sett borta. 
Det ser ju inte snyggt ut, och gör ju så klart lite ont, det känns konstigt och skumt i handen och jag har lite ont vägen upp mot armbågen. Men det är ingen fara. Inte så att jag ligger och kvider direkt liksom.
Pokerkvällen tog jag mig iväg på igår, jag skulle ju ändå till doktorn som ligger precis brevid jobbet 20.30 så då kunde jag ju lika gärna svänga förbi och tjäna lite pengar på vägen (eller, tjäna och tjäna, jag gick "plus minus noll").
Doktorn kikade igenom all känsel, all rörelse och lyssnade så att inte hjärtat blivit tokigt. Men i nu läget så såg det bra ut, och hon sa att det var JÄTTE bra att vi plåstrat om som vi gjort och haft på salvan. Plåster ska jag inte ha, utan jag måste ha kompress och bandage. Det ska ju inte irritera eller trycka på. Men jag måste ha det under uppsikt, det får absolut inte bli rött, svullet eller börja vätska.
Så läget är under kontroll, verkligen. Men jag måste ju gå och tacka min söta granne som var så gullig och plingade på och hjälpte mig med Tuva så jag fick svalka handen direkt.
Men det som sitter kvar mest är ju rädslan, paniken och chocken. FAN, vad läskigt det var. Ursch, ursch, ursch.
Och så måste jag ju köpa en ny plattis också. Att gå runt med lockig lugg kan man ju inte göra… Simon var till och med rädd för att jag skulle fortsätta att använda min livsfara till plattång, är jag verkligen så fåfäng? "Kosta vad det kosta vill, men luggen MÅSTE vara platt." Haha!
.jpg)