Ibland känns det så overkligt att jag har en liten pojke. Jag tror nog jag sett mig själv mest som en flickmamma? Inte för att könet spelar någon roll, men jag tror att det är skillnad på könen. (Inte på det viset att killar ska vara tuffa och slåss eftersom de har mer testosteron, och tjejer lugna och pyssliga, utan att man ska erbjuda killar mer av det lugna och sen pusha tjejer till att bli lite tuffare, men ja, mer om det någon annangång, det var inte det som inlägget skulle handla om…). Och först nu vid 2,5 så börjar det märkas att Isak är en liten pojk. Det är bara fordon som gäller bilar/tåg/traktorer/grävskopor och han är betydligt aktivare än Tuva.
Ärsch, det här blev ju snurrigt och jag har inte riktigt huvudet med mig efter att ha vart på utbildning i Stockholm och fått det fullproppat heller.
Jag får ta det där med pojkar, flickor och olikheter mellan barn för att de är olika individer i ett annat inlägg. För det är ett ämne som är kul att diskutera tycker jag, folk har mycket åsikter och tycker väldigt olika har jag märkt.
MIN! MIN ISAK! ♥