Trotsbarn

My god vad Tuva har vart trotsig senaste dagarna. Tur att man vet att det är för att hon känner sig så älskad och trygg som hon håller på så. Annars vet jag inte vad jag hade gjort. Igår tog det 100 år att komma iväg till dagis (och då VILL hon till dagis, jag erbjöd henne faktiskt att vara hemma och hon får vara hemma om hon vill med mig och Isak) och sen 100 år att komma hem från dagis (hem vill hon däremot inte).

Hemma var det grin, gråt och vredesutbrott. När hon åkte in i sin säng så slutade det med att hon kastade runt sina saker i sitt rum som besatt. Efter mycket om och men så sa jag iallafall till henne att om hon inte städat tills jag matat klart Isak så skulle jag ta med en påse och slänga ut allt som hon kastat runt. Så efter mycket grin och ”Jag ooooorkar inte, jag är sååååå trööööött!!! Du får hjäääääälpa mig!” så städade hon till slut och jag behövde inte kasta nå leksaker. Puh.

Sen pratade vi om vad som hänt och blev sams lagom tills att pappan klev innanför dörren.

Världens duktigaste barn under måndagens bakning.

Hon kan ju vara så duktig, snäll och ordentlig. Därför räknar man ju med att hon ska vara det. Och när man sover med liten bökbebis hela nätterna så har man ju inte riktigt tålamod eller ork att ta de där fajterna.

Ärsch nu vill katten något (han tuggar på datorn! Katt-helvete!) och bebisen (han knorrar i babysittern) med.

Jag lär väl återkomma i ämnet gissar jag på. ;-)

So long!