Trött så in i norden

Ok att jag är illamående som FAN, men det har jag ju börjat vänja mig vid (dessutom är det ju lite värt det att få frukost på sängen VARJE dag utav min älskling ♥ ;-) ) och jag kräks ju iallafall inte.

Värre är det med den här tröttheten. Ibland slår det till som en bomb och jag vill bara lägga mig ner och dö för att det känns på tok för jobbigt att gå och lägga sig och sova. Inte för att jag vill dö, för annars är jag ju hur glad och lycklig som helst, men tröttheten är helt förlamande på ett helt konstigt vis, inte alls om när lilla bebis-kolik-Tuvis sov max 10 minuters perioder och man hade sömnbrist så in i bomben utan det känns på ett helt annat vis. En väldigt fysisk trötthet i hela kroppen, man orkar liksom inte gå upprätt för att det är för jobbigt att hålla kroppen rak.

Och vad kommer när jag är trött då? Jo migränen. Kul jul. Förra helgen hade jag migrän fredag och söndag, nu i helgen hade jag migrän torsdag, fredag och lördag.

Nu kommer ju inte den här tröttheten hela tiden, men helt plötsligt slår det till. Oftast på eftermiddagarna/kvällarna. Och det var hur länge sen som helst som jag faktiskt kände mig pigg. Sist jag kände mig hyfsat åtminståne var när jag, Carro och Annelie var ut och åt en lördagkväll. Då hade jag sovit 2,5 timme på eftermiddagen innan…

Men borde inte tröttheten gå över snart? Jag är ju ändå i mitten på v13. På torsdag går jag in i v14. Illamående har jag ju hört att man kan vara längre, och det har jag ju som sagt vant mig med.

Man känner ju sig lite som världens sämsta flickvän och mamma när man är konstant mega trött och inte orkar något. Humöret är ju kanske liksom inte direkt på topp då heller… ;-)

Jaja, jag antar väl att det inte är så mycket mer att göra än att härda ut.

Hörs!