Bebisen är livlig som sjutton, bökar och liksom spänner ut ryggen utåt. Känns som att den tar spärn med armar och ben mot min ryggrad och skjuter ut ryggen. Ni ser kanske hur sne magen är på bilden som är tagen framifrån? Det är för att hon ligger på den sida som magen petar ut som mest (vänstersida sett på kortet, men det är min högersida). Lilla crazy baby! ♥ Än har jag inte kännt någon hicka, minns att Tuva hickade jätte mycket men det kanske var senare? Tydligen ska bebisen väga ca 2 kg och vara ca 45 cm lång.
Jag mår ju inte så jätte bra, jäklar vad tungt det börjar bli. Nu har jag kommit till det där stadiet att det mesta är obekvämt. Det går knappt att ligga, sitta eller stå bekvämt. Sammandragningar till tusen har jag också, och ibland får jag plötsliga attacker av super illamående och svimfärdighet. Ska prata med med barnmorskan om det när jag ska dit på tisdag. I måndags var jag ledig för att skriva teoriprovet, och i tisdags försökte jag jobba men var tvungen att åka hem… Trots att jag bara jobbar halvtid nu. Och sen har magen vart i uppror så jag har inte kunnat jobba sen dess. Bestämde med jobbet att jag ska vara hemma tills på tisdag så får vi se sen vad barnmorskan säger. Eller om allt lugnar ner sig nu när jag får vila lite mer… Det är väl en enda lång klagovisa, och det ÄR jobbigt nu. Men jag är ju inte mindre glad för lilla räkan i magen för det. ♥
Förberedelser fortsätter jag med. Simon har fullt upp med byggandet! Men det är ju en förberedelse det med iofs, för det kommer ju göra att bebisen får ett eget rum när det är klart (och vi flyttat in i vårat nya sovrum, Tuva flyttat in i vårat nuvarande sovrum och DÅ ska bebisen få Tuvas nuvarande rum). Idag har jag iallafall fixat med vagnen och bytt från sittdel till liggdelen, sufletten håller jag på och färgar svart (måste köpa mer färg bara) och bilbarnstolen kikade jag till så den var ok.
Så fin mage!
Det är helt galet. För mindre än två månader sedan hade jag en sån fast ännu större och det känns som en evighet sen. Jag vet att du har ont och det är inte alls roligt men jag tycker det var så otroligt häftigt med dessa sparkar, rörelser och hicka (som min son hade jättemycket också) och jag kan nästan fortfarande känna de där kraftfulla boxningarna när jag tänker på det. Men som sagt, det känns så långt borta och ändå är det så nära. Nu sitter han utanpå min mage och sover stillsamt. Snarkar dock och det gjorde han inte så jag hörde det när han låg därinne i alla fall:-)
Hoppas verkligen att det inte blir värre för dig med det jobbiga!
Ja visst är det en galen känsla? På ett vis känns det konstigt att man haft en liv utan bebisen, fast samtidigt så var det så nyligen man var gravid. :-)