>
Oj oj oj, Tuva hade en av sina sämsta nätter/kvällar igår. Jääääääklar vad kinkig hon var och ville inte sova. Det var alltså inte bara bök som vanligt utan det var en vaken tjej som stod upp i spjälsängen och skrek. Högre och högre.
Jag kan inte riktigt förstå det där. Varför vill hon inte sova för? Jag är SÅ less på det här nu. Man hade ju trott att det skulle bli bättre ju äldre hon blir, men som det ser ut nu så får vi nog vänta ett tag till.
Det är ju så himla dumt när man inte får sova ordentligt. Tuva blir ju kinkigare och jag orkar inte med vilket leder till att Tuva blir ännu kinkigare och jag orkar med ännu mindre. Ond cirkel eller vad?
Sen får man så dumma tankar som snurrar runt i huvudet och inte direkt gör det lättare:
"Åh, folk säger att man ska njuta medans de är små, men HUR ska man kunna göra det"
"Ångest! Jag borde ju njuta av det här, inte hålla på och tycka att det är så här. Bit ihop SARA!"
"Jag kommer ALDRIG att orka göra det och det (dvs saker jag planerat)… Buhu!"
"Att folk ens FUNDERAR på att skaffa syskon till sin bebis!!!"
"Skärp dig Sara, bit ihop nu!"
"Åhhhhhhhh! SOV NU! Hur länge ska det vara så här?!?!?!"
"Tänk om hon sov, vad bra vi skulle ha det då…. Åhhhhh….."
"Vad gör man när man inte orkar längre? Finns det något som ens heter att "inte orka" när det gäller ens barn?"
Ni förstår ju att nätterna är hyfsat ångest-laddade. Men jag är inte den som är den heller. Sover hon så blir jag glad som en lärka och uppskattar det jätte mycket och tänker "Wiho! YES! Nu vänder det!". Optimist, javisst eller vad är det man säger? Eller inte. Haha!
MEN, Tuva är ju hur härlig som helst också. En riktig tok-unge som ger mig många skratt per dag. Det är ju bara det där med sömnen. Inte så bara kanske men det är enda bara ETT problem och det är därför man känner som så att "Varför kan hon inte bara sova?".
.jpg)