>
En till fördel som jag kan komma på med att blivit förälder är att jag har blivit extremt stresstålig. Nästan inget på jobbet kan stressa mig längre, för den värsta stressen jag upplevt är ju den med en liten bebis-Tuva.
Stressen över att man vill komma utanför lägenheten, men Tuvisen bara skriker. Man sjunger barnsånger, skumpar, guppar den vibrerande babysittern, hoppar med henne i babybjörnen och gör allt för att lillan ska vara nöjd.
När man väl kom iväg (om man gjorde det) sidådär 3-4 timmar senare och man lyckats få henne att sova i vagnen så var man svettig och otroligt nöjd.
Eller stressen över att hon inte sov, att man var upp var 10:e minut och inte kände att det var någon idé att ens försöka sova.
Eller stressen över att vara en dålig mamma eftersom Tuvisen mest var arg (kolik + ont i magen + en bebis med hett temperament = mycket skrik) hela tiden och det inte kändes som att man kunde hjälpa.
Nej, den stressen var mycket värre än någon form av jobbstress. Så nu är jag stress-tålig (på jobbet alltså, hemma kan jag fortfarande få spel om Tuva sätter sig på tvären när vi ska iväg och har en tid att passa) så in i norden.
Jag säger bara det, tur som sjutton för Tuvisen att hon är så förbaskat söt och att hon är det mest underbara som vandrat på den här jorden. 
Bra va? 